Det stora lidandet

Varje gång man ser i tidningar och TV att en ung flicka eller pojke har dött känns det som om det sticks en kniv i magen på mig. Självklart är det en påminnelse om Kristins bortgång men framför allt är det medvetenheten om det ofattbara lidande som nu börjar hos en ny familj. En mamma och en pappa som ställs inför det overkliga att deras barn inte finns längre. Inget glatt "hej mamma och pappa" när hon kommer hem från skolan eller "vad ska vi äta idag?". Under en lång tid både ser och hör man henne komma och gå i huset.

Nu senast var det den fruktansvärt onödiga olyckan som drabbade Nadja i Södertälje. Vad hade Nadja gjort för att drabbas av detta öde? Hur kan hennes mamma hitta meningen med livet efter detta? Hon ska i alla fall veta att vi tyvärr är många som gått igenom samma sak och på något sätt kommer så småningom en vardag som man kan hantera. Det är nu drygt tre år sedan Kristin dog och även om Kristin och sorgen efter henne finns framför våra ögon och i våra sinnen varje dag så kan man efter en tid klara av att göra annat.

Det svåraste var att tillåta sig att skratta om någonting var roligt. "Kan jag verkligen få skratta?". "Är det OK?". Ja, det är OK! Om man känner att någonting är så roligt att man måste skratta - skratta då så mycket du kan. Det är kanske den bästa energi du kan få. Det heter att ett skratt förlänger livet och så känns det faktiskt.