Kan man säga att det var roligt

När vi som vanligt åkte till Kritins grav på eftermiddagen den 27:e, tillsammans med Kristins mormor, morfar och moster, träffade vi flera av hennes kompisar. Det var hennes lagkamrater från basketlaget och vi har träffat dem vid graven vid alla Kristins födelsedagar (4) sedan hon dog. Det hade varit tomt på något sätt om de inte hade varit där.

Tvärtom som en del kanske tror tycker jag det är roligt att se hur tjejerna växer och utvecklas. Visst finns det ibland en sorg då man tycker att Kristin borde ha varit där med dem, på väg i livet, men jag försöker se Kristins utveckling i kompisarna. Om hon hade levt - ja då hade hon kanske sett ut ungefär så här. För oss kommer Kristin länge, antagligen för alltid, att leva vidare i kompisarna. Linnéa, Emmy, Malin, Jackie och Carro, som vi mötte vid graven den här gången, är exempel på att Kristin fortfarande finns ibland oss. Vi tycker det var roligt att träffa er. Kan man säga att det var roligt att träffas vid graven? Jag vill påstå det. Vi måste acceptera att det är där vi träffar Kristin. Hennes foto ler mot oss från gravstenen. Hon var med oss och hon lever vidare i er flickor.