Vingar av Glas

Jag läste kommentaren av "Vingar av Glas" i det förra inlägget och får bara bekräfta det du skriver. Det är svårt att förstå smärtan innan man upplevt den. Att förlora ett syskon när man är 16 är inget man önskar någon annan. På väg ut i livet med en massa förväntningar och förhoppningar. Då tror man att man är osårbar och så händer det som inte kunde hända. Tyvärr vet jag alltför väl hur det känns. När jag var 16 dog min yngsta bror Johan. Han drabbades av Leukemi och hann aldrig fylla 7. Min tröst till "Vingar av Glas" är dock att alla dina förväntningar och förhoppningar blir en livskraft som kommer att ge dig kraft som tar dig framåt. Det kommer att vara tungt en tid men det kommer också glada stunder som ger dig energi och hopp om framtiden. Kristins syster Malin var också 16 när hennes syster och kompis rycktes bort och mycket av det som händer runt Malin kan jag känna igen.

Sorgen har dock två sidor och den ena är den gemensamma sorgen i familjen eller klassen eller laget men vi har alla en individuell sorg också. Vi reagerar väldigt olika och det är inte alltid så lätt att förstå för de runt omkring. Tålamod och lyhördhet är väldigt viktiga egenskaper i det gemensamma sorgearbetet.

"Vingar av Glas" - vill du, eller någon annan, skriva direkt till oss kan du göra det på kristin@asa.pp.se