Kristin i våra tankar

Den 6 april 2003 tvingades vår dotter Kristin Aasa lämna oss, alldeles alldeles för tidigt. Föräldrar ska inte behöva uppleva sina barns död. Under åren som följer far många tankar genom våra huvuden. Upplevelser bearbetas och erfarenheter lagras. I den här bloggen försöker jag förmedla en del av våra tankar i tiden efter Kristin.

Pappa Lars-Göran

söndag, april 06, 2008

5 år

Idag är det 5 år sedan Kristin rycktes ifrån oss, fysiskt. Andligt, eller kanske själsligt, lever vi fortfarande med henne varje dag. Det verkar som om många tror att när någon mist en anhörig uppstår en sorg som efter en tid lägger sig. Då törs man inte prata med de "sörjande" för att man är rädd för att dra upp någonting som nu kanske lagt sig.
Då vill vi tala om någonting: Vi har sorgen framför oss varenda dag. Det går inte en dag utan att vi tänker på Kristin. Ofta är det det första man tänker på när man vaknar på morgonen.
Ur det perspektivet förstår ni kanske också att det känns lite jobbigt att det är så många som inte vågar fråga hur vi har det. Kanske är många rädda för att vi ska bli upprörda, kanske börja gråta, och då blir det ju jobbigt. För oss är det nästan tvärtom - det är jobbigt om ingen frågar hur vi har det. De flesta vi träffat som hamnat i samma situation som vi upplever det på samma sätt. Man kan inte glömma, man vill inte glömma och man har ingenting emot att prata om det som hänt. Det är ju vår terapi, att få prata om det som vi lever med varenda dag.

I en del samtal möter vi andra som också drabbats av sorg. Liksom vi har de då ett stort behov av att få öppna sig i sin egen sorg. Det blir ofta väldigt givande möten när man pratar med någon som vet hur det känns. Vi har de senaste åren haft släktingar och goda vänner som förlorat anhöriga och där känns det som att vi med vår erfarenhet kan vara ett stöd för den som precis drabbats.

1 Comments:

Anonymous Anonym said...

Kan inte förtså att det har gått fem år redan... Det känns som om att det var igår. Jag minns att jag pratade med henne i korredoren på tisdagen innan hon försvann. Hon stod och suddade utanpå ett skåp, lika glad som vanligt. Hela 6:an satt jag i bänken bredvid, hon brukade rätta våra engelskaförhör med smileysar istället för ett R. Alltid i flera olika färger. Så många minnen men ingen att dela dom med... Men visst lyser solen lite starkare nu för tiden?

26 september 2008 kl. 11:59  

Skicka en kommentar

<< Home