11år
I morgon är det 11 år sedan Kristin dog. Lämnat oss har hon ändå inte. Ständigt finns hon i mina/våra tankar. Jag känner mig lyckligt lottad som har så ofantligt många fina härliga minnen från vår korta tid tillsammans. Mycket finns bevarat på film, ljudband och foton. Att kunna trycka på en knapp och se hennes glädje när hon leker med en hund eller med någons lilla barn. Att höra henne sjunga eller se när hon kämpar sig svettig tillsammans med de andra 89-tjejerna i Södertälje.
Det närmaste halvåret kommer jag att försöka föra över alla dessa filmer, foton, TV-program, tidningar och andra alster, till ett digitalt format som gör att de ska kunna sparas en längre tid. Tidningarna gulnar, VHS-kassetterna blir grynigare och grynigare, och hur länge finns det maskiner kvar som kan spela upp de gamla ljudinspelningarna. Bara videofilmerna jag har är i fyra olika format. När det egna minnet tappar i styrka är det gott att kunna tanka lite från alla dessa sparade medier.
Då och då har både Gunnel och jag förmånen att få drömma om Kristin. Ja, för det mesta är det en förmån. Bara vid något enstaka tillfälle har drömmen gett mig en situation med döden inblandad. Vid ett tillfälle försökte jag i drömmen få Kristin att förstå att hon var död, vilket hon inte ville förstå. Kanske är det så. Hon är död för oss men vi är inte döda för henne. Ofta har det känts som om hon finns med oss i olika situationer. Jag hör hennes skratt och "tack så jättemycket", som vi så ofta hörde. Därför pratar jag med henne ibland. Det känns bra.
Och så tänker jag på min mamma. När vi månaderna efter Kristins död berättade att båda Gunnel och jag drömt om Kristin berättade hon om besvikelsen över att aldrig under 30 år ha fått möta Johan i drömmen. Johan är min yngsta bror som dog 1972, när han bara var drygt 6 år. Han fick leukemi och på den tiden var dödligheten 90%. Idag klarar sig 90%.
Jag hoppas Kristin och Johan har träffats för att följa oss tillsammans.
Kristin - du finns i våra tankar och våra hjärtan. För alltid!
Puss och Kram
Pappa
Det närmaste halvåret kommer jag att försöka föra över alla dessa filmer, foton, TV-program, tidningar och andra alster, till ett digitalt format som gör att de ska kunna sparas en längre tid. Tidningarna gulnar, VHS-kassetterna blir grynigare och grynigare, och hur länge finns det maskiner kvar som kan spela upp de gamla ljudinspelningarna. Bara videofilmerna jag har är i fyra olika format. När det egna minnet tappar i styrka är det gott att kunna tanka lite från alla dessa sparade medier.
Då och då har både Gunnel och jag förmånen att få drömma om Kristin. Ja, för det mesta är det en förmån. Bara vid något enstaka tillfälle har drömmen gett mig en situation med döden inblandad. Vid ett tillfälle försökte jag i drömmen få Kristin att förstå att hon var död, vilket hon inte ville förstå. Kanske är det så. Hon är död för oss men vi är inte döda för henne. Ofta har det känts som om hon finns med oss i olika situationer. Jag hör hennes skratt och "tack så jättemycket", som vi så ofta hörde. Därför pratar jag med henne ibland. Det känns bra.
Och så tänker jag på min mamma. När vi månaderna efter Kristins död berättade att båda Gunnel och jag drömt om Kristin berättade hon om besvikelsen över att aldrig under 30 år ha fått möta Johan i drömmen. Johan är min yngsta bror som dog 1972, när han bara var drygt 6 år. Han fick leukemi och på den tiden var dödligheten 90%. Idag klarar sig 90%.
Jag hoppas Kristin och Johan har träffats för att följa oss tillsammans.
Kristin - du finns i våra tankar och våra hjärtan. För alltid!
Puss och Kram
Pappa
posted by Lars-Göran | lördag, april 05, 2014
|
2 comments
