Ny årsdag - igen

Ofta tänker och tycker vi att Kristin lämnade oss alldeles nyss. Alltför väl kommer man ihåg tiden kring hennes plötsliga hjärtstillestånd och dagarna fram till hennes död. Mer än en gång har dessa dagar spelats upp för vårt inre och jag kommer ihåg väldigt mycket av det som hände på ett sätt som ju är ganska vanligt när "stora" saker händer. Var man var och vad man gjorde när man fick reda på det. Själv var jag ju i Italien med min skola. På kvällen hade vi en medeltidsfest och vi njöt i fulla drag, som det heter. På flyget på väg till Italien minns jag att jag tänkte: man kan inte ha ett bättre jobb än jag har. Förutom det vanliga arbetet i skolan arbetade jag också med det internationella samarbetet vilket ju innebar att jag fick resa en hel del. Bara de senaste 4 månaderna hade jag varit till Danmark och Indien och nu var jag i Italien. Det är väldigt lång väg hem från Italien. Det var antagligen den längsta natten i mitt liv. Inte heller vågar jag tänka att jag har det bra. Får nästan ånger när jag gör det.

När jag for iväg på någon resa sade Kristin ofta: "Pappa - du får inte dö" och oftast svarade jag då: "inte du heller". Vid just det här tillfället sa hon inte det. Det har jag också funderat över.

När man tänker på hur många dödsdagar och födelsedagar vi har gått till graven känns det som om det är väldigt länge sedan Kristin gick bort. I våra minnen och våra sinnen lever hon kvar. För evigt!